Praktiseringen är där för att jag är allt för nyfiken för att låta bli och för att jag vill kunna knyta mina skor, men det är givetvis också ett annat sätt att beskriva en total självupptagenhet. 

Men den är också där för att det finns en sån humor i kroppen/utsidan och Girls just wanna have fun! har aldrig varit mer sant än i en ansträngd asana med påklistrat lugn. Det absurda i att ägna timmar åt att försöka komma upp och stå på skulten medans andra viktiga saker pågår är ju rena skrattfesten - men man har ju inte roligare än man gör sig. 

Så det som en gång höll på att ta kål på mig både kroppsligt och själsligt har blivit en av de sakerna som roar mig mest. Kroppen trilskas, strävar emot för att sedan plötsligt bli mjuk och samarbetsvillig och detta trots att jag allt som oftast beter mig  vårdslöst och humorlöst mot den.